Som när du finner att du jobbar i en affär. Vi kan tänka oss att det är en skivaffär och att du jobbar där med en god vän. Han äger butiken och du är hans anställde, men ni beter er mer som kolleger och ni har gemensamt byggt upp butiken till det den är idag. Låt oss anta att det som förde er samman var att ni delade musiksmak och humor och att detta också präglade utvecklingen av rörelsen. Sammanlagt kommer ni att jobba ihop i sju år, men hur många timmar du är i butiken varierar eftersom du parallellt studerar vid universitetet. Låt oss säga Konstvetenskap, eller kanske Filosofi, eller både ock. När man spenderar mycket tid tillsammans händer det ofta att en viss jargong utvecklas, och varför inte anta att så är fallet här och att denna jargong också blir en av de detaljer som kommer särskilja er skivaffär från andra. En dag släpps en ny skiva med en rockgrupp ni båda tycker om väldigt mycket om och till er gemensamma förtjusning finns det en festligt tecknad figur på omslaget. Man kan tänka sig att ni låter trycka upp T-shirts med denna figur på, och att ni stundom bär dessa i butiken. En dag kommer din kollega in i butiken med ett brett flin på läpparna, och efter att först ha varit lite hemlighetsfull kavlar han upp ena tröjärmen och där, på hans högra överarm, finns nämnda figur tatuerad. Det är nästan så att du känner dig lite besviken, för även om du inte är så speciellt glad i tatueringar så hade du faktiskt funderat på att göra samma sak. Hursomhelst, eftersom åren går blir din väns livsstil allt mer självförbrännande och destruktiv. Du iakttar detta och försöker hjälpa, men det är svårt. Du vet för lite om alkoholism och missbruk för att veta exakt hur man borde hantera situationen. Du finner dig indragen i märkliga skeenden som för dig mest påminner om saker du sett på tv. Exempelvis står du en natt hemma i hans lägenhet och häller ett vitt pulver i toalettstolen. Kanske är det kokain. Du vet inte, men han ber om din hjälp och säger att han vill sluta med alltihop. Situationen blir allt mer ohållbar och så beslutar din vän att sälja butiken. Försäljningen ger ganska mycket pengar, men det tar inte lång tid för honom att göra sig av med dom. Utan butiken som naturlig mötesplats glider ni ifrån varandra. Det är svårt att umgås nu. Dina försök att hjälpa har fallit platt och du känner inte igen din vän längre. Så en dag ringer någon och berättar något du inte vill höra. Vraket efter bilen din vän körde när han tog livet av sig är fullständigt förvridet, och det är bara för att du vet hur bilen såg ut förut som du känner igen den nu. Så här några år senare går du själv och funderar på att låta tatuera den där figuren på din egen arm. På samma ställe som din vän hade den, men vi kan misstänka att du inte riktigt är säker på att du vill göra det för att hylla minnet av en förlorad vän, eller för att brännmärka dig själv. Även om du inte håller på och gräver ner dig i drogmissbruk känns det ibland som om du kan förstå och känna igen dig i din väns livssituation bättre nu än någonsin. Nästan som om era livsöden vore oundvikligt sammanflätade. Fast kanske är det bara på mörka dagar som du känner så.
 
Eller anta att du sitter på ett pendeltåg på väg mellan två östeuropeiska städer. Anta också att mitt emot dig sitter personen du älskar. Låt oss säga att det är en kvinna. Kanske älskar hon dig inte tillbaka, eller så gör hon det men vill inte ha något förhållande, eller så vet du helt enkelt inte. Något sådant. Möjligen är ni båda någonstans mellan 20 och 30 år gamla. Man kan tänka sig att tåget, som inte har speciellt bekväma säten, är överfullt av pendlare på väg till eller från sina jobb och ni är mest sannolikt de enda turisterna i tågvagnen. Utanför flimrar ett vårvinterkyligt landskap förbi, fyllt av slitna byggnader och en av den långa snötyngda vintern sargad natur. En del av kylan nöjer sig faktiskt inte med att flimra förbi utan sipprar in genom de bristfälligt tätade fönstren. Med jämna mellanrum dyker personer upp och passerar genom vagnen med olika varor de erbjuder till försäljning. Det rör sig bland annat om hushållsartiklar och mat och många av resenärerna köper. Kanske är det väldigt billigt, men ni befinner er i ett land där allting är billigt med svenska mått, så ni köper inget. Ni sitter i tystnad, dels för att smälta in lite bättre och inte avslöja er med ert främmande språk, och dels för att det finns lite spänningar mellan er just nu. Runt om er hörs konversationer på något slaviskt språk ni inte behärskar, men ni har vant er med detta vid det är laget. Det är nu dags att anta att det på någon station vars namn du inte ens hinner uppfatta kliver på ett par eller rättare sagt en familj, ty de bär på ett litet barn. Sittplatserna är sedan länge slut och det är ont om bra grepp för stående resenärer. Speciellt om man dessutom bär på ett barn. Detta är emellertid något du aldrig får tid att reagera över. Många resenärer kliver av och på och du hinner inte reflektera över just detta par innan de vänder sig mot kvinnan mitt emot dig och frågar något på det obegripliga språket. Det är språkförbistringen till trots uppenbart att de vill att din reskamrat ska ha barnet i sin famn och hon tar emot detsamma och sätter det tillrätta med tillsynes van hand. Barnet låter sig lugnt finna sig i denna plötsliga rockad och tittar med vakna ögon sig omkring, utan att verka sakna moderns närhet. Föräldrarna hittar en bra plats att stå på lite längre bort. Strax bakom din vänstra axel faktiskt. Kvinnan du älskar hanterar situationen väldigt naturligt och avspänt och du inser att det för någon som inte sett själva överlämnandet vore fullständigt självklart att anta att hon är mor till barnet som sitter i hennes knä. Hon låter sin haka vila lite lät på toppen av barnets huvud och blicken leta sig ut genom fönstret. Du har alltid tyckt att hon är väldigt vacker, men i denna stund är hon vackrare än någonsin. Du kan inte låta bli att leka med tanken att barnet är ert och ni är inte turister utan ett inhemskt par på väg hem till någon obskyr, svåruttalad småstad. Kanske skulle du då jobba på en fabrik, svårt underbetald, och det kanske hon också skulle göra. Bo skulle ni möjligen göra i en alldeles för liten och dessutom dåligt isolerad lägenhet i ett gigantiskt, betonggrått hyreshus intill ett kraftverk av något slag. Alla fördomarna om ett liv som arbetarklass i öst. Och nu inser du att i detta ögonblick, i just detta ögonblick skulle du vara beredd att byta ut ditt nuvarande liv mot denna verklighet. Du skulle kunna lämna allt annat bakom dig för detta liv med kvinnan och barnet framför dig. Kanske kommer det inte att kännas likadant några sekunder senare men just här och nu, då fantasin dessutom känns nästan verklig, är valet fullständigt självklart. Att kvinnan är den finaste människa du någonsin träffat känner du dig fast och fullt övertygad om. Sedan hör du dig själv komma med något lamt skämt om att ni borde stjäla med er barnet och magin är bruten. Snart finner barnets riktiga föräldrar sittplatser och kommer för att hämta det. Lite oväntat piper den lilla personligheten som onekligen varit charmerande i sitt tysta, men ytterst närvarande lugn, ett litet ord som avsked. Ett ord som ni lärt er betyder tack. Ni sitter kvar i tystnad. Troligen kommer ni inte ha så mycket kontakt när ni väl kommit tillbaka till Sverige. Det känns vemodigt, men på något vis är det som om den familj ni utgjorde i en kort fantasi skulle kunna leva vidare i någon parallell verklighet med sina fabriksjobb och kalla enrummare. Du hoppas dom har det bra.
 
Kanske har du en idé till ett filmprojekt och åker hem till dina föräldrar för att se igenom familjens gamla Super 8-rullar på jakt efter något användbart material. Inte osannolikt krånglar projektorn som inte använts på många år till att börja med, men sedan fungerar den plötsligt och ger lydigt ifrån sig det karaktäristiska projektorljudet. Du har inte sett dessa rullar sedan du var barn, kanske en sådär 18 år sedan, och du fascineras av de rörliga bilderna av ett förflutet du inte ens kan minnas. Det är svårt att föreställa sig att den lille krabaten som åker skidor för första gången skulle vara du, och det är han ju faktiskt inte heller. Inte än. Vi kan förmoda att din farfar dog när du var, låt säga, 10 år gammal, och de minnen du har av honom är ett barns minnen. Mest var han en snäll farbror som brukade dyka upp vid jul och ge dig presenter. Du har givetvis en något mer nyanserad bild av honom nuförtiden, men den beror mest på vad du fått återberättat för dig senare. Något du dock minns är att han plötsligt började ha med sig en massa medicinburkar på sina besök. Brunfärgade små glasburkar med små piller i fina färger. Du tyckte om att titta på saker genom de tonade glasbehållarna. Allt blev så vackert i ett gyllenbrunt skimmer. Sedan slutade farfar att komma. Nu dyker han plötsligt upp igen, levande på den vita rullgardin som du projicerar filmerna på. Sekvensen är inspelad vid en älv någonstans, varför inte i Norrland, och det är sommar. Din farfar är klädd i en rutig skjorta och en blå keps som får honom att se ut som en fiskare. Han går på en stig längs älven och närmar sig kameran. Han kliver med medvetna steg rakt mot personen som filmar och när bara hans ansikte ryms i bild ler han ett snett leende och höjer det ena ögonbrynet till en upp-och-nervänd v-form. Minen tar dig med överraskning. Den är lite speciell och tre små hudveck bildas ovanför ögonbrynet. Saken är den att du själv brukar använda dig av samma min, med samma ögonbryn höjt och allt. Du har aldrig sett din far göra så, men plötsligt känner du igen dig själv i din farfar. Du ser filmsnutten flera gånger och plockar fram din stillbildskamera. När du tittar på de rörliga bilderna genom kameralinsen är illusionen nästan fullständig. Du tar en serie bilder av din farfar och det känns verkligen som om du fotograferar honom och inte bara en projicerad Super 8-sekvens. Det är ett fint möte. Efteråt tycker du faktiskt på något vis att upplevelsen av dig själv känns lite mer fullständig.

Text av Conny Blom

back