Conny Blom

Conny Blom

 

Kill The Poor
Text, video loops with images of planned luxury villas.

Even though Sweden is among the richest countries in the world, years of neoliberal austerity politics have taught the Swedish people that to reduce public expenditure is needed in order to secure a prosperous future. Constant cuts accompanied by the far reaching privatization of basic state functions have transformed the former model welfare state into a neoliberal wet dream where the state actively assists in redistributing money from the poorest to the richest.

1980 Sweden was the most equal country in the world and the economic gaps between the richest and the poorest were smaller than ever, but in 2019 the gaps have grown to be the biggest in modern times. The once pioneering welfare state has become dysfunctional with understaffed schools, hospitals and an infrastructure dependant on venture capitalists. Everything operates with an inverted Robin Hood logic.
The richest 10 percent are getting 20 times more tax subsidies than the poor. For example, the yearly tax subsidies on mortgage loans could finance free and expanded public transports for all in the whole of Sweden, something that would seem much more up with times than property ownership in days of pending climate catastrophe.

Text on the wall (in Swedish):
Här är en idé: Eftersom de fattiga jävlarna i förorterna redan har det eländigt är det ju lättare för dem att hantera motgångar, så låt oss ta de pengar som kunde användas till att upprusta kollektivtrafiken och göra den gratis åt alla, och i stället använda den till skattesubventioner på bolån och andra lån som kommer oss bättre bemedlade till godo. Vi kan ju ta lån och köpa nya stadsjeepar så att vi slipper använda kollektivtrafiken överhuvudtaget - på så vis kan vi flytta över ännu mer pengar till oss som vet hur att använda dem bäst - arbetarklassen har inget annat val än att betala för sig i kollektivtrafiken och skjuter därigenom till pengar till våra hus och bilköp. Och samma sak med de skattepengar som skulle kunna användas till att rusta upp nergångna hyreslägenheter i förorterna - låt oss istället kunna dra av dem när vi tröttnat på färgen på marmorplattorna i våra kök och vill renovera. Och när vi ändå håller på kan vi ju introducera marknadshyror och tvinga ut de sista fattigjonen ur stadskärnorna så att vi slipper se deras deprimerande uppsyner helt och hållet. Och sedan kan vi ju skära ner ytterligare på vårdtillgängligheten i förorterna så kanske de har anständigheten att självsanera. I nuläget dör fattiga med cancer 40% oftare än rika med samma sjukdom, men vi kan bättre än så. Och visst borde vi kunna göra skattavdrag på våra privata sjukförsäkringar, ett annat smart sätt att omfördela resurser dit de gör mest nytta. Arbetarlosers betalar skatt för att kunna gå till sina skabbiga vårdcentraler och vi lyfter pengarna från våra deklarationer och glider förbi vårdköerna. De av oss som är riktigt smarta flyttar förstås sina pengar till Caymanöarna så att de inte behöver betala skatt överhuvudtaget. I nuläget flyttas mer än 80 miljarder från Sverige varje år, och dylika strategier är något alla vi med ett överskott också kan använda oss av.

 
Med lite skatteplanering kan vi få upp de siffrorna. Så länge vi kan hålla diskussionen om problemen med invandringen aktiv kommer arbetarklassen inte märka att vi rånar skiten ur dem. Alla nedskärningar är förstås nödvändiga och handlar inte alls om lyfta pengar ur statskassan. Och omvandlingen av grundläggande infrastruktur från service till handel kan vi motivera på samma vis. Om vi bara målar ut varje flykting som en potentiell terrorist kan vi gå ännu längre. Lyckligtvis finns det ett parti som påhejade av svenskt näringsliv har detta som central politik, så vi kan låta dem trissa upp stämningen samtidigt som vi tar symboliskt avstånd, för vi är ju inte rasister. Tack vare dem slipper vi tramsiga diskussioner om solidaritet och humanism i politiken. Så länge vi markerar mot dem behöver vi inte göra något mer på det området, och kan fokusera energin på att flytta resurser från de läskiga, invandrartäta förorterna till trevliga medelklassområden. Snart behöver vi inte beblanda oss med arbetarklassen överhuvudtaget. Med behovsanställningar, social osäkerhet och ordentligt segregerade skolor kan vi tvinga kvar dem på sin plats. Ju fler okvalificerade arbeten vi kan omvandla till allmän visstid eller låt oss kalla dem gigs, ju bättre kontroll kan vi ha över arbetarklassen. Om man inte är garanterad jobb nästa vecka om man exempelvis sjukskriver sig eller klagar på arbetsförhållandena, kommer man inte hålla på med sådant tjafs. Än så länge finns det fortfarande vissa möjligheter för fattiga att studera på universitet och högskolor, men med ökade bostadskostnader kan vi styra upp också det problemet.
Och om vi någonsin skulle känna dåligt samvete över vår attityd mot de fattiga kan vi ju gå till en konsthall och känna oss inkluderande när vi tittar på konst av medelklasskonstnärer från såväl Afrika som Asien och Mellanöstern.
     
Conny Blom  
back